SKOG, SKOG, SKOG. Att färdas genom Norrbottens inland är en enformig historia. Därför har vi – liksom så många andra sörlänningar med fjällen som mål – aldrig stannat. För vad ska man här att göra? Istället har vi bränt vidare västerut dit landskapet äntligen öppnar upp. Det skulle krävas en kidnappning av chefredaktör Martin Falklind för att ändra på detta.
Nu, så här efter kidnappningen, vet vi att innanför den mörkgröna muren av skog, gömmer sig inte bara Norrbotten, utan också tusentals fiskevatten. Många nästan helt ofiskade. För medan Norrlands inland nästan har glömts bort som både turism och fiskedestination, har många av den äldre generationens fiskare försvunnit. Därmed har mycket av nätfiskandet försvunnit. Sjöarna har legat orörda och fiskpopulationerna har vuxit till sig.
Det är februarikväll när Martin ringer från sin föredragsturné i Norrland. Han låter desperat:
– Jag ska vara i Arjeplog i morgon, men nu sitter jag hemma hos några galna norrlänningar långt bort i ingenstans. De påstår att jag måste fiska i morgon bitti. Och jag verkar inte ha något val, jag vet inte ens var jag är. Allt är bara mörkt och vitt.. Klockan nio nästa morgon kommer nästa samtal, men då är det annat ljud i skällan:
– Jag har fått den stööörsta pimpelrödingen i mitt liv! Den gick inte ens upp ur hålet. Lätt över två kilo, men jag hade ingen våg. Och jag som trodde de bara skröt när de satt där i går kväll och pratade om sina jätterödingar. Martin snubblar över orden och hinner knappt hämta luft:
– Och jag har fått flera över kilot och du måste boka hela familjen på nattåget upp till påsk. Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna till mitt föredrag i Arjeplog. Hejdå. Vi får långfredagens sista platser.
04.30 stannar tåget på Jörn station. En yrvaken familj kläs på och stoppas in i Sonny Holmgrens buss för att snart baxas ut igen och bäddas ner under ett renskinn i en skoterkälke. Våra sömn – druckna hjärnor börjar sakta ta in det snötäckta landskapet, sakta förstå att vi är långt ifrån Göteborg. Vi är på isfiskeäventyr utanför byn Abborrträsk i Norrbotten. Ett svagt ljus tränger undan nattens mörker och snart luktar det brasa. Varm choklad och kaffe ger en uppvaknande effekt. Sonny skruvar upp förväntningarna genom att oavbrutet prata om alla stor – rödingarna i sjön. Martin försöker av pedagogiska skäl bromsa historierna lite, så att barnen ska förstå att det aldrig finns några garantier. Men Sonny breder på och lovar både enkilos och tvåkilos rödingar. Enligt honom är de oändligt många, groteskt stora och han säger att det är “fiskgaranti”.
– Jag förstår att du var skeptisk till det här, viskar jag till Martin.
– Det låter ju som rena rövarhistorier. Är du säker på att det inte var en tillfällighet att ni fick så bra med fisk sist?
Vi börjar med att spetta upp ett stort hål för undervattensfilmning. En nedsänkbar kamera ska ställas på botten och har vi tur, kommer några rödingar att simma förbi. Sedan borrar vi hål till barnen och läger dem på varsitt renskinn, för att fortsätta koncentrera oss på undervattensutrustningen. Det dröjer inte länge förrän Andrea skriker att det nappar. En fin fyrahektos rödinghona, baxas upp ur hålet och lyckan är total.
– Det var allt en liten en, säger Sonny avfärdande.
Martin och jag tittar frågande på varandra. För det första är det en jättefin fisk och för det andra är det hennes livs första röding. Det kan ju mycket väl vara den enda fisk hon får, ja till och med som hela familjen får. Sånt har hänt förr. Det finns inget som heter fiskgaranti.
Området vi fiskar i heter Tjärnheden. Det är ett så kallat “dödisområde” där gamla avsnörpta isblock från inlandsisen blivit kvar, täckts med grus och sakta smält ner och bildat sjöar. Tjärnheden är cirka en kvadratmil och innehåller 365 tjärnar, en för varje dag. Vi ser direkt i vår undervattenskamera att vattnet är fyllt av små vita, simmande prickar och bananliknande plankton. Troligtvis både mysis och gammarus, näringsrika kräftdjur som fisken älskar. Kanske har kräftdjuren kommit hit naturligt, kanske har de burits hit. Både kräftdjur och fiskar har flyttats till fisklösa tjärnar sedan stenåldern för att förstärka tillgången på mat. En del av tjärnarna här är rika på gädda och abborre, andra på röding och öring. Vissa är fisktomma. Sonny har några sjöar som de förvaltar helt själva. Här har de sett till att det är rikligt med fisk. Sonny odlar dessutom egen fisk som han med jämna mellanrum sätter ut i tjärnarna. Fisken äter och växer i sjön och ingen fisk får tas med hem. Vill någon grilla någon enstaka fisk på plats går det dock bra.
Undervattensutrustningen är på plats. Med hjälp av virtuella glasögon, kan också vi se det kameran ser. Den sanslösa showen ska snart börja. Sonny sänker ner sitt rödingblänke med en maggot på kroken. Martin filmar och refererar likt en sportreporter allt han ser. Från att det vid ned – släppet är helt tomt, ser Martin snart en skugga närma sig. En nyfiken röding är på väg mot blänket. Fisken cirklar först på cirka två meters håll, för att varv efter varv närma sig.
– Höj lite! Gör några ryck… Martin instruerar Sonny.
– Nu tappar den intresset, nej den vänder. Sänk lite! Vibrera. Vibrera! VIBRERA! Nu är den nära att ta, nu, nu, nu… NEEEJ! Den drog. Den är borta… Snart står vi alla runt filmhålet och turas om att titta i glasögonen. Det är hur spännande som helst. Vi får den ena aha-upplevelse efter den andra. Det är mängder av fisk som passerar, men de flesta bara tittar. Hade vi inte haft en TV-kanal ner till sjöns botten, hade vi nog sagt att “här finns ingen fisk”. Många rödingar är riktig intresserade, men när vi precis tror att de ska ta, så vänder de. Några fiskar försöker ta på själva blänket, men tittar inte åt maggottarna. Andra individer är helt fokuserade på att äta på botten och tittar inte ens upp, utan plöjer genom bild med ändan i vädret och nosen bland vegetationen. Vi sätter maggottarna på en mormyska istället. Nu ökar intressenivån och rödingarna börjar hugga.
Rödingarna verkar gilla nya saker. Vi noterar att de blir lätt uttråkade om ryckandet stannar av eller om det blir för monotont. De tröttnar snabbt på nya färger och former. Men hur mycket stimulans tål de innan de skräms? Vi sätter på en skarpt blinkade hylsa, som dessutom skramlar mot blänket plus en mormyska med massor av maggott. Och det här, det måste ni se med egna ögon! Visst, det här är ett beteende dokumenterat under två aprildagar, så några vetenskapliga slutsatser kan vi inte dra, men det är klart värt att ta en titt på.
Vi släpper ner vår blink-moj. Inom loppet av tio sekunder trängs sjöns alla rödingar runt discokulan. De buffas och skuffas och ska fram och hugga. Det är galet. Vi gör om det igen och ganska många fiskar dyker upp. Efter femte, sjätte gången, börjar det stora intresset avta, men discotacklet lockar ändå mer fisk än de andra tacklen. Nyhetens behag verkar vara en stark drivkraft hos dessa oskygga vinter – rödingar. Och omväxling förnöjer även oss. Andra dagen ägnar vi inte vårt UV-filmande lika mycket tid, utan njuter mest av att fiska på gammalt hederligt sätt – liggandes på varsin renfäll under den gassande aprilsolen. Och man hinner knappt slumra till i solen förrän det nappar igen. Det är vackra, stridbara fiskar som inte sällan tar mycket lina, ibland i både två och tre rusningar. Alla slår sitt personbästa på isfiskad röding. Den finaste fisken, en knallröd jättehane på cirka två kilo, får 11-åriga Andrea. En lite för bra start på isfiskekarriären…
Sonny visar sig vara de mest vänliga och geniunt omtänksamma människor man kan tänka sig. Så nu kanske ni undrar varför de gjorde något så drastiskt som att kidnappa Martin Falklind en vinternatt i februari. Jo, de ville helt enkelt veta om deras små röding – sjöar var något att satsa på. Eftersom de själva inte är så inne i sportfiskets värld, ville de få dit någon med lite referenser. Är då Tjärnhedens sjöar något att ha? Bilderna talar för sig själva. Mycket fisk, stor fisk, stark fisk. En isfiskesäsong som varar hela april. Det här är rödingfiske från sin soligaste sida. Det är svårt att förstå att dessa huggvilliga varelser, är samma fiskar som driver en till vansinne med sin kräsenhet
under sommarhalvåret.
Men vänta! Är kanske Tjärnhedens rödingar lika matglada även på sommaren? Sonny vill gärna att vi kommer upp till sommaren och provfiskar. Svaret kommer om några månader. Nästa nattåg till Jörn är bokat i skiftet juni-juli, då med flugspön i packningen.
Hos Sonny på Natursafari kan du boka fiske- och jaktresor samt samiska upplevelser. Mer information hittar du på www.natursafari.se